Hellöj! Bokrecensionerna skujts upp lite, så vad sägs om ett till kapitel på "Dubbelliv?"
Kapitel 3
Hon kommer fram till att enda logiska som
finns att göra är att fort springa till skogen och försöka leta upp ”D”. Det är flera minusgrader ute men hon struntar
i jackan, hon bara rusar allt hon kan och hoppas ingen ska se henne. Efter att
ha sprungit ganska länge och snabbt inser hon att hon varken fryser eller är
andfådd. Då kommer hon ihåg litegrann från en gammal faktabok ”Vargar kan
springa väldigt länge utan utmattning, och tack vare dess varma päls tål de hög
kyla”. Hon konstaterar att vargförmågorna måste ha stannat kvar när hon bara
har skiftat halvt. När hon kommer fram till skogen hittar hon lappen, hon läser
på den och hoppas finna något hon kan ha missat förra gången men det står inget
nytt alls. Plötsligt hör hon hur något rör sig i buskarna. Hon skiftar snabbt
tillbaka till varg helt och ställer sig på sin vakt. Hon ser hur ett par klargröna
ögon tittar ut genom busken. Blicken ser vänlig ut så hon tar ett steg närmare,
men är fortfarande försiktigt eftersom hon inte vet vad blicken tillhör. Blicken
blinkar för ett ögonblick, sen kommer en grå varg ut ur busken.
Först hoppar hon till och
blir lite rädd, sen tar hon upp en sten och försöker se orädd ut, utifall att
vargen utgör ett hot. Den gråa vargen ger henne en vänlig blick och började
prata med henne.
”Hej, är det du som är
Samira?” frågade vargen som lät som en hane snällt.
”Hej, ja det är det.
Och du?” Svarar hon, nu tillbaka till sitt mer snällare jag och var lite
lugnare.
”Jag är D, Dawn. Följ
med mig, det är mycket du behöver få veta.” Svarar vargen som Samira nu är
säker var en hane av att höra den mörka rösten.
De går sakta till
kanten av skogen, vart gränsen går mellan en stor vildvuxen äng och skog. De
satte sig ner och Dawn berättar allt.
”Det här kanske kommer
lite som en chock, men dina föräldrar är inte dina riktiga föräldrar, utan bara
adoptivföräldrar. Du förstår, du tillhör en mamma och pappa som också är
skiftare, men de bor inte här i Salabo utan i en stad ganska långt bort
härifrån. De som du bor hos just nu adopterade dig för att dina vargföräldrar
kunde inte ta hand om dig när du var liten, eftersom att din varg pappa var
döende, han hade blivit träffad av en jägare när han var varg. Din mamma kunde
inte ta hand om både dig och han, eftersom att varken en skadad varg eller en
nyfödd varg inte kan skifta förens hen är frisk eller 1 år och det var för stor
risk i att du också kunde bli skjuten. Din vargmamma skiftade och hittade de
föräldrar du bor hos nu, och berättade allt och då lovade dina föräldrar att
skydda dig och hålla det hemligt för dig och alla andra tills tiden var kommen.
Det här kanske låter jobbigt, men du måste flytta upp till din vargfamilj, vi
behöver dig. Jag är din storebror och jag, du, mamma, pappa och vår syster,
Zara är överst i rang i vår flock. Vi har en inte en värst stor flock, vi är
bara 10 personer i ” Moon Wolfs.
Det här är säkert
mycket att ta in, men senast nästa vecka måste vi vara hemma hos familjen. Jag
följer med dig hem och hjälper dig berätta åt de föräldrar du bor hos nu att
det är dags”
Samira känner hur hon
fylls av känslor. En blandning av att svimma, tårar som stockar sig i halsen,
glädje och svek. Varför hade inte hennes ”föräldrar” sagt något?
Hon fokuserade kraftigt
på att bli människa och skiftar tillslut helt till människa. Strax därpå skiftar
Dawn. Som människa har Dawn samma gröna ögon han har som varg, hasselnötsbrunt
hår med en lugg som just täckte vänster öga, tydliga käkben, svarta säckiga
jeans och en grå munktröja. Samira står ganska länge och tittade på honom, och konstaterar
att hon har en väldigt fin bror som liknar Justin Biber i utseende.
”Ska vi börja gå?” frågar
Dawn vänligt och sneglar på Samiras skor.
”Jadå”, mumlar Samira
när hon vaknar upp ur tankarna. De börjar sakta gå mot hennes hus och under
vägen inser de att de verkligen passar varandra som syskon.
”Det känns som att vi
känt varandra hela livet, syrran eller ska jag säga bästa bästisen ever?” Sa Dawn
och skrattade glatt. Samira skrattade och ger honom en kram. Hon längtar på att
få träffa sin riktiga familj, även om det kommer bli trist att flytta från
huset och de vuxna hon har bott hos i 14 år.
Byee/💝
Byee/💝
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar