Hej!
Jag håller på att skriva en fantasybok, "Dubbelliv" och tänkte blogga lite om den. Boken handlar om 14 åriga Samira, som med tiden får veta att hon har speciella förmågor. Här kommer prologen och första kapitlet, read and enjoy!:
Prolog
En skiftarvalp på fyra
månader leker med sin ett år gamla storebror i skogen. Storebrodern har just
lärt sig skifta till människa och klappar sin lillasyster på huvudet, än har
hon inte lärt sig skifta till människa utan är bara en söt pälsboll. Lite
längre bort i skogen promenerar föräldrarna med deras tredje skiftare som är 11
månader, i famnen. Den näst äldsta systern, på 11 månader har precis som deras
storbror också just lärt sig skifta till människa. Resten av deras skiftarflock
är längre bort, nere vid älven och fiskar laxar. Beundrande tittar föräldrarna
på sina små barn, en brunhårig liten son, en gråhårig liten dotter och en
vitpälsad vargunge, tre stycken små skiftare som de älskar mer än det finns ord
för att beskriva. Mamman stannar tvärt upp, hon känner att något är fel. Hon
känner lukten av krut och hör stegen av klumpiga människor och alltför
odiskreta hundar. Ett enda ord kommer upp i hennes huvud, VARGJAKTEN! Båda föräldrarna hade helt glömt att i år
utlystes tillstånd för fri vargjakt, och deras yngsta dotter har inte lärt sig
skifta till människa än, dessutom vet ju flocken ingenting. I ren panik hugger
föräldrarna tag i barnen, skiftar till vargar för att kunna springa snabbare
och springer deras flockhus. De lämnar snabbt in de av syskonen som är
människor, sen springer de iväg med den andra dottern, de måste hitta ett
tryggt hem åt henne tills hon kan komma tillbaka hem utan risk för att bli
offer för jaktsäsongen. I all hast kommer pappan på en idé: Han känner sedan
länge en familj i en stad långt bort härifrån, de söker dessutom adoptivbarn!
Där skulle hon vara skyddad, för vargjakten är förbjuden där. Han stoppar in
deras dotter i en skokartong med en skål mjölk och en filt runtom sig, sen
knyter han fast kartongen om sin midja, då han inte kan hålla i den med sina
tassar, och springer, springer, springer hela vägen utan stopp tills han är
framme. När han kommer fram skiftar han snabbt, och letar upp deras hus. Han
förklarar läget, och ger dem skokartongen. De tar gärna hand om deras dotter
och lovar att skydda henne. Lugnt star han in på ett motell i närheten över
natten, men han kan inte låta bli att gråta över att han inte lär träffa hans
dotter på länge. För flockens och hennes bästa bör hon vara skyddad tills den
dagen kommer då hon är redo för att få veta mer om sin egentliga identitet.
Kapitel 1
Snön ligger tät över en
nattsvart, tyst skog. En tjej vandrar ensam igenom skogen, iklädd bara
underkläder. Hon fryser inte, fast hon inte har på sig något annat, hon bara
går och går, glömmer bort allt som någonsin varit. Skogen ser ut att inte ha
något slut, åt alla håll syns bara hundratals mil av ensamma björkar vars löv
fallit sen länge. Hennes nakna fötter går med lätta steg över skaren som bildats
ovan på snön. Hon andas in och låter henne fyllas av den kyliga vinterluften.
Ett grönskimrande norrsken sveper över himmelen och speglar sig mot den
kritvita snön. Plötsligt bryts tystnaden av dova slag mot snön som rör sig i en
snabb takt mot henne. Hon vänder sig om och ser hur jägarna och dess hundar
springer i mot henne. Hon kollar runt sig, bakom henne syns fotsteg av en varg.
Hon andas lugnt ut, det är bara vargen de jagar konstaterar hon. Hon går några
steg framåt, kollar på sin steg, det är hon som gör stegen. Hon försöker skrika
stopp, försöker säga att hon bara är en människa, men får inte fram ett ord när
en jägare trycker upp pistolmynningen mot henne. Hon stelnar till och ramlar
bakåt när hon skakande ser hur pistolen förbereds av jägaren. Allt blir tyst
för ett kort tag, sen ekar ljudet av ett skott igenom hela skogen. Hon ser hur
snön sakta antar en röd färg och hon ger ifrån sig ett skrik av smärta. Allt
blir sakta mörkt.
Samira vaknar
panikslaget och sätter sig rakt upp i sängen. Hon kallsvettas och skakar
fortfarande av rädslan som slog henne i drömmen. Samma mardröm som nu har haft
i flera månader. Varenda gång känner hon sig påmind om något som hänt eller
skulle hänt. Hon förstår likt de förra gångerna ingenting, varför drömmer hon
samma mardröm varje dag? Det här är den tredje månaden med samma dröm.
Hon sätter sig upp på den kalla sängkanten i
metall och tittar ut genom fönstret. Det är en till synes fin måndagmorgon och
ljusrosa moln svävar förbi på den ljusblåa himmelen. Om en timme ska hon vara i
skolan, hon ryser när hon tänker på att måsta uthärda ännu en dag med
mobbarhopen. Hon tittar trött ner på sina ben bleka ben, som med tiden har
blivit randiga av ärr. Hon stönar av smärta när hon drar handen över ett nästan
30 cm långt sår. Hon sträcker på sig och vandrar sakta till hennes gråa
trägarderob för att hitta något att ha på sig idag.
Samira tar på sig ett
par låga, vita sockor och tar med sig en t-shirt och ett par joggingbyxor under
armen, sen går hon ner till toan. Snabbt
drar hon på sig ett par gråa joggingbyxor som börjar bli lite för korta i benen
och en vit t-shirt med ett glittrigt tryck vart det står LOL! Hon drar på lite mascara och gör en snabb
fiskbensfläta med sitt korta, blonda hår.
Hon står länge framför spegeln och tittar på sig, tittar på den långa,
blåögda tjejen och suckar högt, sen viskar hon lågt, ”om jag bara hade kunna se
den där fina tjejen som pyskologen beskrev… jag har inget som alla de andra
har...” Hon står länge framför spegeln och försöker öva in ett leende som kan
se äkta ut och kan övertyga alla om att hon bara är lite trött och att allt är
okej. Hon bestämmer sig för att gå ner till köket och steka ett ägg till
frukost. Hon steker ett litet ägg, och
petar lite på det med gaffeln, men hon känner bara ett illamående vid tanken på
att äta. Hon tappar aptiten för att äta något alls och stoppar in ägget i kylen
istället.
Samira beslutar att ta
och jogga till skolan i stället för att cykla, hon har en halvtimme på sig så
hon skyndar på och tar på sig sina ytterkläder. Hastigt drar på sig sin en vit
bomberjacka med blommigt mönster, ett par leopardprickiga, slitna gympaskor och
en svart keps med fjärilsformade siluetter på framkanten. Sen går hon ut.
Samira är ensam hemma, hennes mamma började jobbet tidigare än vanligt, och
hennes pappa är på ”jobbutflykt” som han ville kalla det sen igår eftermiddag.
Samira känner dubbla gånger på dörren innan hon obekymrat kan ta det lugnt och
börja jogga. Samtidigt som hon börjar komma upp i en bra takt passar hon på att
dra på ett par trådlösa hörlurar hon fått i julklapp, hon tänker tillbaka till
den julen, för några år sen när hon fick dem av hennes låtsasmormor. Hon slår
på Spotify och lägger på ”Top 50 Sverige” sen höjer hon tempot lite grann i
takt med att hon höjer musiken.
Samiras skola ligger en
lång bit bortifrån henne så varje dag är det samma långa bana: genom kvarteret,
förbi björkskogen vars center består av en liten strand som är väldigt
malplacerad, och sist snett över torget vars hon oftast genar med närmsta
spårvagn.
När hon kommer ut i
kanten av hennes kvarter så ser hon att något inne i skogen, något lyser
väldigt starkt, ett starkt ljusblått sken syns rakt igenom, nästan som att en
stor strålkastare står mitt i skogen. Samira känner hur det drar inom henne,
likt ett konstigt kall, att ta reda på vad det är. Hon hinner ju faktiskt till
skolan, hon har lång tid på sig, tänker hon och tar en liten omväg. Snabbt
joggar hon över grenar, stenar, lerhögar och småbäckar. Skogen är tät och
ljusskenet ser bara ut att försvinna längre och längre bort i skogen men något
inom henne vill mer än allt finna ljuskällan så hon fortsätter. Hon snavar
flera gånger över trädgrenar eller stenar men hon fortsätter springa, kallet
blir bara starkare för varje steg närmare hon kommer ljuset. När hon kommer
närmare ser hon att det ljuset ser ut att komma från stranden, men hon kan
fortfarande inte se vad som lyser. Hon springer tills hon nästan tappar andan
tills hon är framme vid stranden.
Samira ser äntligen
vart ljusskenet kommer ifrån, det ligger ett litet halsband i guld, med flera
berlocker i någon form av ljusblå diamant. halsbandet har fastnat i gren på
gränsen mellan gräset och sanden, och det ser väldigt fint ut. ”Om någon har
tappat det lär väl ingen hitta den ändå så jag kan lika gärna pröva det, tänker
Samira. Hon plockar upp det starkt lysande halsbandet, dammar bort lite sand
och trär på sig det.
Allt blir svart och med
ens faller Samira till marken.
Så vad tyckte ni? Kommentera eller maila gärna vad ni tycker om den hittils. Jag kommer lägga upp typ ett kapitel om dagen eller ett i veckan, beroende på hur många som läser den. Jag håller för den delen även på att skriva en novell, "släppa taget" som kommer komma upp om nån vecka! /💝
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar