Nytt kapitel av "Dubbelliv"

Hej!

Här kommer ett nytt kapitel på min fantasybok Dubbelliv, som handlar om 14åriga Samira. Boken lär vara klar i slutet av året, och jag kommer lägga upp ett nytt kapitel ganska ofta!

 Kapitel 2

När Samira vaknar upp är hon fortfarande kvar vid sandgränsen, ingen syns på långt håll och det är helt tyst. Hon ligger platt på marken men när hon ska resa sig upp så inser hon att något är fel. Hennes ben känns väldigt korta, och hur kan hennes armar kännas lika långa som benen? Hon försöker resa sig upp, men det går bara inte. Hon samlar kraft och ålar sig fram på mage till vattenytan och speglar sig. Då inser hon att det står en vacker vit varg med isblå ögon framför henne! Hon vänder sig panikslaget om, men ser ingen varg, inga fotspår, inget, bara spår av hennes ålande. Hon tittar en gång till, vänta lite nu, det är hon som är vargen… Hon får panik och tvingar sig till någon lunga andetag för att inte svimma av rädsla, hur gick det här till? Hon skakar av panik och rädsla, kommer hon någonsin bli människa igen? Är detta bara en dröm? Har hon verkligen blivit en V A R G?! Hon förstår ingenting, har någon kanske drogat ner henne och så drömmer hon bara. Hon försöker intala sig själv det men hur mycket hon än vill tro det så tror hon inte ens själv på att hon skulle ha blivit drogad plötsligt, varför skulle någon ens göra det? Hon muttrar irriterat och tittar ut över den vackra, spegelklara vattenytan.

Samira känner att hon har något som skaver under hennes vänstra framtass, det har fastnat ett brev. Hon veckar ut brevet försiktigt och läser högt ”Kära Samira! Det här kan låta lite konstigt, men jag lovar, du har inte blivit knäpp. Du har magiska krafter och kan bli en vargskiftare. Med hjälp utav det halsband du fann så kommer du med tiden få hjälp utforska dina magiska förmågor. Ja, du har magiska förmågor det är sant. Bli inte rädd, du kan skifta till människa om du tänker på dig som människa och fokuserar, det krävs bara lite övning så lär nog allt gå bra. Jag kan inte berätta allt nu, men du ska få veta mer när vi ses, vilket vi lär göra snart/ Din vän, D”

Samira får lust att skrika rakt ut i glädje, hon är magisk! Hon känner hur det bubblar av glädje och spänning inom henne, lilla opopulära, vanliga och helt ordinarie Samira har blivit vargskiftare, inte de malliga tvillingarna Larissa och Lisette, inte besserwissern Martin, inte kolla-på-mig-jag-är-cool Lisen eller någon annan, bara vanliga Samira. Hon ylar högt och springer runt i glada cirklar. Hon längtar tills hon ska få träffa ”D” och få veta mer om sin magi.  Men fast hon är fylld av lycka, känner hon ändå hur ett orosmoln börjar hägra. Tänk så kan hon inte bli människa igen? eller så har någon ändå kidnappat och drogat henne, och hon bara drömmer medans hon ligger avsvimmad nånstans och snart kommer bli utsatt för våldtäckt eller något sånt där hemskt som händer unga flickor som försvinner spårlöst? Bara tanken på det får henne att skaka till kraftigt av rysningar.

Hon samlar sig lite grann och inser att hon bör skynda sig till skolan, hon ska inte säga åt någon om det här, bestämmer hon sig för.  Hon ska bara pröva att göra som det stod, tänka och fokuserar på att bli människa och sen ska hon jogga till skolan och låtsas hon försov sig.  Hon tar ett djupt andetag, sätter sig ner och tänker intensivt på sin människoskepnad samtidigt som hon blundar. När hon öppnar ögonen så är hon människa igen. Samira ställer sig upp och skakar av lite sand från sitt byxben. Hon kollar på telefonen som är kvar i hennes jackficka, det är 5 min kvart tills hon börjar… Samira tar ett fokuserat, djupt andetag sen springer hon så snabbt hon någonsin kan rakt ut ur skogen. Några meter bort ser hon en spårvagn som ska mot henens skolas håll. Hon har ingen biljett men hon struntar i det, hon tar fyra stora språng sen kastar hon sig in innan dörrarna hinner gå igen. Hon råkar landa rakt i famnen på en kvinna som ser ganska obekväm ut. Samira ler ursäktande och ställer sig långt bak i bussen, i hopp om att slippa någon biljettkontroll.

De andra har redan gått in i klassrummet konstaterar hon när hon hör småprat från klassrummet. Hon öppnar snabbt dörren och drar snabbt blicken över klassrummet i jakt på en ledig stol. En våg av hånskratt flyger igenom klassrummet samma sekund som hon tittar upp. De skrattar säkert åt ett roligt skämt, tänker Samira och skrattar också lite för att verka som att hon inte alls kom in försent helt rödsvetttig i ansiktet. Hon sätter sig på en ledig stol bredvid Lisen, klassens kanske mest populära elev och enligt Samira mest skrytande snorunge.

Lisen skrattar kallt och ger Samira en irriterad och blängande blick och säger ”Eeeh… Samira du har nog gått fel, det här är ingen maskerad eller ett Zoo vet du väl, gick du fel kanske? ”. Samira fattar inget men det verkar klassen göra för alla brister ut i ett väldigt högljutt hånskratt.

”Vad… är det?” frågar Samira förvånat, men det enda hon får till svar är en konstig fråga.

”Har du inte sett dig i spegeln, eller kan du inte se igenom de där töntiga blåa linserna? Nä, för spegeln sprack väl såklart i förtvivlan när den såg dig?”

Samira går snabbt ut till toan och kollar sig i spegeln. Då får hon en chock, hon har inte skiftat helt! Hennes ögon är fortfarande lika blåa som is, hon har fortfarande vita vassa hörntänder, vita öron och svans, och långa sylvassa naglar. Hon blir panikslagen, ”det krävs bara lite övning så lär nog allt gå bra” stod det i brevet men vadå? Menade ”D” att om hon inte är nog fokuserad blir hon bara halvt människa? Hon skäms över att se ut som ett maskeradfån, samtidigt som hon bubblar av ilska, varför kunde inte den dumma ”D” skriva mer utförliga instruktioner?

Okej, vad tyckte ni? Kommentera eller dela gärna inlägget/💝